Smink är inte bara färg. Det är inte bara en konstform.

”if you are not using a lip brush of course you have to be careful, but just like, have fun, just like watch the lipstick growing on your mouth, watch how your lips are changing, watch how you can really bring out the best of your mouth”

Jag såg en video för ett tag sedan där detta citat dök upp. Det fick mig att tänka, kanske inte så mycket citatet i sig men det i kombination med hur makeupartisten Mary Greenwell rörde sig så avslappnat och självsäkert, hur modellen Claudia roat gnuggade in läppstiftet. Jag kände någonting. En sorts lättnad kanske. Ofta upplever jag att det kan finnas ett sånt allvar i skönhetsvärlden, det kan låta som att det är ett nödläge om sminket råkar kladda eller du får en finne som vägrar täckas. Det pratas om produkter som är heliga graaler, som man inte kan leva utan. Självklart förstår jag att man överdriver och inte bokstavligen menar att pudret ska rädda världen.

Egentligen önskar jag att smink verkligen bara var något roligt, ett material att leka och experimentera med, en konstform. Ibland vill jag bara säga till folk att det är inget fel med mörka ringar under ögonen, du måste inte ha supersynliga kindben, porer är naturligt och ofrånkomligt. Det är mänskligt att ha en textur, din kropp är levande. Ett tag brukade jag säga så också, och jag tror fortfarande att det kan vara en nyttig tanke ibland. Men jag inser mer och mer att det inte är så enkelt.

På ett sätt är det lite som att älska en person. Du kan vara kritisk mot vissa sidor, du kan vilja förändra eller ta bort dem, men de är ändå en del av personen. Det finns ingen version av hen med bara de drag du gillar, det går inte att föreställa sig en sådan person. Det finns bara hela paketet och alla delar hänger ihop. På samma sätt kan man säga hur många gånger som helst att smink bara är en konstform och ett nöje, men det är att bara se en del av det. Vi lever i den här världen även om vi önskar och försöker låtsas att vi levde i en annan.

När jag sätter mig ner och sminkar mig utan planer på att varken visa mig för någon eller ens ta en selfie, bara för mitt eget nöje, varför blir det oftast inte en sminkning som får mig att se mindre konventionellt attraktiv ut? Varför säger jag både att det inte är fel eller fult att se mänsklig ut med allt vad det innebär, samtidigt som jag använder concealer under ögonen?

Det är inte en slump att man generellt känner instinktivt större njutning av att se någon som är ”snyggt” sminkad än någon som inte är det. Man kan inte leva i en värld där ingen på tv har porer, där man ser tusentals reklambilder varje dag, där människor blir dömda för sitt utseende, utan att påverkas. Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn men vi som lever nu växte inte upp i en medeltidsby där de enda bilderna många såg var på Jesus i kyrkan.

Jag tror inte att min dragning till skönhet kommer helt inifrån. Inte min smak och estetik heller. Det jag känner när jag sminkar, nördigheten och intresset när jag läser på om ingredienser i produkter, entusiasmen när jag kollar på nya produkter, allt det är fortfarande äkta. Men hur mycket just jag än njuter av smink, så ändrar det inte faktumet att reklamen för sminket jag just använde säger att det är det som ska göra dig vacker, värdig, älskvärd. Att du inte är det annars. Och barn i känsliga åldrar kan se mig och se hur jag upprätthåller den tanken. Jag var också barn en gång.

Det som hände när jag såg den där videon var kanske att jag började inse sambandet mellan smink, mig och samhället. Ha roligt och experimentera, lek med läppstiftet, se hur det gör dig vackrare. Att bli vacker är en del av leken. All press och ångest, hela det dåliga bagaget som är intimt förknippat med skönhet i det här samhället, det fängslar oss. Vissa säger att pistoler bara är ett verktyg men de skapades för att döda och det blir svårt att odla en trädgård med dem. Vissa säger att smink bara är färger men det finns en tanke bakom när det tillverkas. Jag kan älska det och anpassa det efter min egen vilja, men som produktens själva koncept och utformning är en konsekvens av hur den gjordes, är jag en del av den värld jag lever i. Man kan försöka att bara gilla de bra delarna och kritisera de dåliga, men det finns ingen tydlig gräns däremellan. Jag är inte en samling egenskaper varav hälften är mina och resten påhittade av samhället. Det går inte att separera.

Annonser

Saker man kan göra

I de flesta skönhetssammanhang kryllar det av tips på produkter, tekniker, behandlingar och dylikt. Inte sällan leder det till att man börjar använda sig av dessa, vilket inte är konstigt. Hur många var det inte som knappt rörde sina ögonbryn fram tills nyligen och nu fyller i dem dagligen?
Det kan vara både roligt och inspirerande. Saker du kanske aldrig tänkt på annars men som kan sätta guldkant på tillvaron, ge lite extra känsla av lyx, self care, självförtroende. Men som så ofta finns det så klart en baksida, som man kanske inte tänker på förrän den hoppar fram och biter dig.
Nu får jag det nästan att låta som att ögonbrynspennan ska ge dig cancer. Det var icke meningen.

Idén till detta fick jag när jag läste ett blogginlägg som lovordade en fotmask, den skulle ge fina resultat efter bara några minuter och inte alltför många slantar. Hade det handlat om typ en grön glitterskugga hade jag bara tackat och bugat för tipset, vilket var vad jag höll på att göra här. Det skulle ju vara trevligt att ha såna där idylliska fötter, tänkte jag. Det verkade inte så svårt att uppnå. Sen slog min realistiska sida till.
Jag skulle aldrig komma ihåg/orka/bry mig tillräckligt för att göra det där mer än 2 gånger. Fötter har aldrig intresserat mig speciellt. Man går på dem liksom, det är bara en konstig avlång sak med mindre avlånga saker i ena änden. Jag klipper naglarna så att strumpbyxorna inte ska gå sönder. Och även om jag skulle kunna tvinga mig själv att lägga de där minuterna och pengarna på att göra dem lite mer reklamvärdiga, varför skulle jag? Skulle den marginella skillnad i uppskattning jag kände när jag råkade titta på dem vara värd det? Det skulle vara mer prisvärt för mig att köpa ett par chokladbitar istället.

Min poäng är att det är bra att fråga sig själv ibland vad man verkligen vill. Det kan kännas uppenbart, men lätt att glömma bland all konsumtionshets och skönhetspropaganda. Kroppen är inte bara en samling delar som du ska granska var för sig och göra en utvecklingsplan för, hitta en skönhetsrutin för, du är inte ett renoveringsprojekt. Visst kan man finna en särskild njutning i en 10-stegs hudvårdsrutin, att spackla över hela ansiktet tills man ser ut som en docka, att frisera håret i en timme. Självklart kan den känslan vara värd tusentals kronor och otaliga timmar för vissa. Du borde bara tänka till då och då hur prisvärd den upplevelsen är för just dig. Kanske skulle du få lite snyggare hud om du började använda den där krämen, men är leendet när du kollar i spegeln större än det du får av en påse godis, bio, en weekendresa eller vad som nu motsvarar vad krämen kostade?
Säkert finns det många tekniskt sett överflödiga sysslor du kommer fortsätta med oavsett hur mycket du funderar. Kul för dig! Men de flesta av oss tror jag lägger tid på ett och annat som vi egentligen skulle klara oss minst lika bra utan.

En konceptuell sminkning

Som bekant finns det oändligt många sminkstilar och lika många anledningar till varför någon sminkar sig på ett speciellt vis. Men jag upplever en ganska tydlig delning bland olika sminkningar som är svår att beskriva. Man kan säga att på ena sidan handlar det om hur det ser ut, på andra sidan handlar det om idén om sminket. Det behöver inte betyda att det senare måste vara en kladdig modern konst-skapelse, även om det också kan vara det. Egentligen tror jag bara jag kan definiera skillnaden genom att jämföra.

Den första typen av smink kräver att man lutar sig nära spegeln och precist applicerar eyelinern eller läppstiftet eller vad det må vara. Det kan vara skarpa eller suddiga kanter, men de ska vara exakt rätt. Blir eyelinervingen sned är det bara att börja om. På så vis finns ett allvar i det hela, håller inte resultatet på intimt avstånd duger det inte. Du kan välja att ignorera vissa regler, men bara om du gör det medvetet och endast till en viss gräns.

Den andra typen kan utifrån sett likna den första. Det kan uppvisa samma disciplin och skönhet. Skillnaden är att det finns en annan spontanitet, framförallt en annan typ av koncept bakom. En annan önskan skulle man kunna säga.
Vi kan ta rött läppstift som exempel. En klassiker. Om skulle följa det första tillvägagångssättet skulle du antagligen välja ditt läppstift med omsorg, ha en matchande läppenna så det sitter hela dagen. Målmedvetet lägga en bas som framhäver läpparna och suddar ut eventuella distraktioner. Det finns på sätt och vis en tröskel.
Den andra metoden utgår från din tolkning av vad röda läppar betyder, kulturellt eller bara för dig. Det är ett annat språk. Här handlar det inte lika mycket om vilken nyans eller exakt hur du skulpterar läpparna. Det väsentliga och din utgångspunkt är deras rödhet.

Jag menar inte att dessa två stilar representerar två olika sorters människor, alla kan och brukar rymma mer än en sida. Jag brukar själv ofta växla mellan dem, inte sällan kan olika delar av en sminkning vara skapade med olika synsätt. Man kan säga att den ena sidan tilltalar min perfektionism, den andra talar till min konstnärlighet. Men generellt dras jag till den konceptuella stilen.
För mig är den mindre ångestfylld, om man som jag lätt drabbas av prestationsångest. Det handlar inte om perfektion utan om vision. Fortfarande kan jag känna ett sting av obehag över en ojämn kant eller att en finne syns lite för mycket. Och jag strävar efter en viss nivå av ”felfrihet” om jag ska vara ärlig. Smink är trots allt nästan alltid en kommunikation med andra, och som så finns där en viss press. Frågan jag vill besvara är om jag uppnått syftet med min sminkning. Om jag uppnått en känsla, transformerats till den person jag ville bli. Svaret kan inte hittas genom att stirra sig blind på någon detalj, utan genom att ta ett steg tillbaka och se vilken fråga man söker svaret på.

Att hitta tillbaka

Vissa attitydförändingar sker snabbt, som en uppenbarelse. Andra smyger sig in så långsamt att uppenbarelsen istället blir att du inte längre är den du trodde. Den förstnämnda varianten kan visserligen vara chockerande, men oftast på samma sätt som när man smakar spenat efter att i flera år trott att det varit äckligt, och upptäcker att det faktiskt är tvärtom. Den smygande förändringen å andra sidan brukar trigga en mindre identitetskris.
Den som påstår sig inte bli påverkad av omgivningen ljuger antingen medvetet eller omedvetet. Om man har känt sig som att man inte riktigt passar in i vad som anses normalt och mainstream kan man lätt fastna i en strävan att förstärka utanförskapet, kanske för att ha en konkret förklaring till varför skon klämmer. Att hitta en gemenskap i den alternativa identiteten kan också ge trygghet. Men ändå är man någonstans alltid frestad av möjligheten att kunna vara normal, populär.
Jag är knappast den första att notera slätstrukenheten i mycket av det smink som anses vara ideal idag. Det känns som att man får anstränga sig  för att ta del av skönhetsvärlden utan att översvämmas av heltäckande foundation, drag queen-inspirerad contouring, knivskarpa ögonbryn och samma fylliga läppar. Ingen skam åt den som gillar så kallat ”instagram-smink”, oavsett om det är av rent estetiska skäl eller att man upplever en tröst i att svepa in sig i en dockliknande kokong. Men det som jag upplever som lömskt med den stilen, förutom dess ofrånkomlighet och att alla.ser.likadana.ut, är att den känns uppnåelig och som att den kommer från ”vanliga” människor. Det ihjälredigerade ansikten man ser i reklamen för stora sminkmärken är så uppenbart omöjliga, bara en dröm de försöker sälja.
Den typiska beauty guru stilen däremot existerar nästan bara i tutorials och i enskilda människors ansikten. Det är hur lätt som helst att bli serverad en komplett lista på vilka produkter du ska använda, och exakt hur det ska göras. Gränsen mellan vad som är reklam och inte kan vara väldigt suddig.

Och så har det hänt igen. Du som läser detta har säkert inte blivit överraskad hittills, så många som pratar om och tycker till om det som är populärt. Jag känner inte att allt det där har så mycket att ge mig, ändå är det vad jag förhåller mig till och tänker på. Jag försöker hitta tillbaka men återvänder till det jag försöker vända mig ifrån. Jag ljuger för mig själv.

Vad är det jag vill uppnå med att sminka mig? Vilken stil vill jag ha? Vad får mig att må bättre och vad har motsatt effekt? Det är några saker jag måste fundera över ofta för att inte spinna iväg på något äventyr som inte kommer ge någon belöning. Nästan varje gång jag tar mig den tiden kommer jag fram till samma slutsatser, och nästan varje gång jag irrar mig iväg är det åt samma håll.

Det främsta jag vill uppnå med att sminka mig är att uttrycka en känsla. Ibland för att stilla en känsla som håller på att löpa amok. Ibland vill jag bara leka runt, ibland sminkar jag mig strategiskt inför ett viktigt tillfälle. Min stil vill jag ska vara glammig over the top paganistisk häxa, men nedtonat och med en hint av vad som enklast sammanfattas som något liknande Tron-estetiken. Metalliska ögonskuggor, avant garde eyeliner och mörka läppar tilltalar mig mest, medan foundation och att ha samma smink varje dag bara har menlig effekt på mig.

Jag måste fortsätta påminna mig själv om detta. Säkerligen kommer jag ändå komma på mig själv med att stå där med highlightad nästipp och vara olycklig, och det är inte fel i sig, att vara nyfiken och testa trender är kul. Det farliga är att tappa bort lekfullheten och idgaf- attityden, att förslavas i ett tvång att alltid vara konventionellt attraktiv.

Min sminkresa

Ingen i min familj använder smink. Det var inte heller något som talades direkt om där jag växte upp. En del kvinnor hade lite mascara, lite concealer, inte vet jag men det var alltid väldigt diskret. Som liten trodde jag att ingen använde det. Nånstans runt 10 års åldern, när det började bli mycket viktigare att man var Tjej eller Kille och inte bara barn, började läppglansen dyka upp som från ingenstans. Jag fick ett par i present, många började läsa tidningar där det kunde hänga med på köpet. Bland det första sminket jag minns att jag fick var en liten ask med ett ljusrosa läppglans på tub och en ljusblå ögonskugga från h&m. Visste inte riktigt vad jag skulle göra av det, jag var inte en av de ”tjejiga” som verkade kunna skratta med rätt klang, skvallra om snygga kändisar och röra sig med den där lättheten och charmen helt naturligt. Jag hade en föreställning om att det där läppglanset bara kunde tillhöra en ”äkta” tjej och att min kusin måste ha gett mig det i tron eller förhoppningen att jag var en sådan, eller snart skulle bli. Någonstans tänkte jag att det var sådan man borde vara, inte bara för att det var bättre utan för att det var självklart att en tjej skulle vara så, att rosa borde gillas lika säkert som att man åt glass på sommaren.

Nästa stora sminkhändelse för mig skedde på youtube. Jag brukade mest titta på musikvideos, tills jag en dag såg förslag på en makeup tutorial. Vad tutorial betydde visste jag knappt, men blev nyfiken. Hittills hade smink nästan varit uppdelat i två världar; det ouppnåeliga sminket på artister och skådisar, de som bara var vackra utan att jag riktigt förstod varför, och läppglanset för vanliga tjejer som jag (fast inte jag). Nu öppnades dörren till en helt ny värld. En till synes vanlig tjej i ett vanligt rum, som inte sminkade sig för nån fest eller liknande. Det var glamouröst, glittrigt, färgglatt, men samtidigt så verkligt. Blev inte riktigt som det var tänkt, men hon kunde le åt det och visa upp sig ändå. Jag hade aldrig sett något liknande, att smink skulle kunna vara ett nöje, lekfullt och experimentellt, och inte bara ett nödvändigt verktyg.

Det dröjde ett tag, jag var fortfarande ganska nervös och osäker inför att testa olika stilar och var inte ”den sortens tjej”. Man hade ju hört klassikern att tjejer bara sminkade sig för att locka till sig killar, och även om det var coolt och spännande så var det någonstans skamligt att vara den flirtigare sortens tjej. I skolan gick det rykten om hångel, fester, vem som inte var ”oskuld”, till och med om våldtäkt och en som man kunde tafsa på mot betalning. Den sortens rykten gick inte om alla tjejer, om man säger så. Antagligen kopplade jag undermedvetet ihop den kladdiga mascaran och orangea pudret med något sexuellt. Eftersom jag sedan flera år internaliserat slut shaming blev smink, bland annat, nästan skrämmande.  Men den fascination och beundran jag ändå kände efter att ha upptäckt smink på ett nytt sätt genom den där videon, gjorde att jag ändå vågade börja testa mig fram.

Den första ”sminkningen” jag minns att jag försökte mig på var att rita med svart eyelinerpenna i en linje runt ögonen. Färgen var väldigt ojämn och närmare gråbrun än svart, och jag lyckades inte alltid hålla mig närmast fransarna. Ovan som jag var tyckte jag ändå det blev helt okej. Det var nästan lite pirrigt, som att snoka i mammas smyckeskrin, jag minns att jag vid nästa tillfälle som var en middagsbjudning tog mod till mig och stolt berättade att jag sminkat mig, medans jag strategiskt blinkade extra långsamt så att min kompis skulle se. Jag vågade fortfarande inte ha smink i skolan där man kunde bli dömd för mycket mindre än så, men på släktträffar började jag lägga mer och mer tid på att piffa till mig. Mina äldre och coolare kusiner tog notis och började ge bort sitt gamla smink. Samtidigt köpte jag lite egen billig skit. Släktmiddagar hade fått en ny dimension, det var inte längre bara god mat och gemenskap utan även ett tillfälle att klä upp sig inför. Visserligen använde jag bara frostiga ögonskuggor, eyeliner och mascara, men det kändes som jag hittat dörren till en ny värld. Mitt intresse växte exponentiellt, och på nåt sätt växte självförtroendet också. Jag hade ingen prestationsångest, jämförde inte, förväntade mig inget.

Allteftersom fler och fler i skolan började sminka sig kände jag en viss press att göra detsamma. Vissa gillade att ifrågasätta allt jag gjorde, även min brist på smink. Jag misstänkte att om jag helt plötsligt dök upp med lila ögonlock skulle det leda till ett ifrågasättande jag inte orkade med, så jag tog så lite mascara att det knappt syntes och en gnutta eyeliner, vid det laget hade jag lärt mig att man kunde sudda ut den med fingret. Under ungefär 2 år trappade jag långsamt upp det till en mängd som var märkbar för den som tittade. På lediga dagar tittade jag fortfarande på youtube och lekte med min handfull sminkprodukter, som var som en liten skatt för mig. I åttan eller nian fick jag en duo ögonskugga från en kusin i present, frosty sienna av isadora. Först tyckte jag brunt verkade tråkigt så den fick ligga på lur ett tag, men under en vistelse hos mina farföräldrar tog jag med den och testade spontant. Jag använde medföljande applikator till den ljusare skuggan på hela ögonlocket, och suddade den mörkare i globlinjen och yttre vrån med en stickig pensel för 10kr på ica. Genast bestämde jag mig för att jag aldrig sett så bra ut tidigare och hade därefter exakt samma sminkning resten av grundskolan och början på gymnasiet.

Men jag har alltid hatat rutiner. Det är ungefär lika själsdödande och nervkrullande som att inte få uttrycka sig kreativt, vilket jag led stor brist på under den tiden. Mest för att skolan krävde allt mer, men också för att jag för första gången på mycket länge hade fått en kompis i klassen att tillbringa rasterna med istället för att rita, som jag gjort tidigare. Det var också den första personen som jag träffade dagligen som var åtminstone måttligt intresserad av smink. Min hunger efter att få sminka verkade omättlig, så ofta jag fick möjlighet sminkade jag henne och mig själv, ändå kliade det i fingrarna nästan varje dag. Men av alla olika orsaker vågade jag fortfarande inte leka ohämmat med färger som jag längtade efter, annat än en diskret brunrosa ögonskugga som jag ändå snabbt upptäckte att min hud inte tålde.

Brytpunkten kom i gymnasiet. Första veckan körde jag säkert på samma bruna sotning, men inom de första dagarna blev det uppenbart vilken annorlunda stämning som rådde i en estetklass jämfört med en snobbig engelsk skola. Det fanns en helt annan nivå av acceptans i luften, och det kunde vara coolt att inte se ut som alla andra! I min förra skola hade det alltid legat en spänning över allting, nästan en ångestinducerande självmedvetenhet, och medan folk visserligen var vilsna i en ny klass och skola var det ändå en sådan lättad och lekfull stämning. Eller så kanske det bara var jag. Efter ett par dagar luftade jag iallafall min önskan om att vilja sminka mig annorlunda, vilket kan verka som en betydelselös kommentar, men under de fyra år jag gått i den förra skolan hade jag inte visat för någon annan än min närmaste kompis att jag var så intresserad av smink, och nu sa jag det oprovocerat till en tjej jag knappt känt en vecka. Fortfarande kändes smink lite skamligt och tabu, något man skulle göra lika hemligt som att raka benen. Om man inte var den sortens tjej som hade en kakigt pudrad aura av dekadens, sexualitet, farlighet, hon som jag fortfarande var lika fascinerad som rädd för. Desperationen och entusiasmen inför att äntligen kunna leva ut alla mina sminkfantasier var dock starkare än stereotyperna, och dagen därpå anlände jag i en guldig sminkning. Därefter rött, grönt, blått, ingenting var fel.

För första gången blev morgnarna något att se fram emot, och livet fick en ny nivå av fundamental tillfredsställelse.