”if you are not using a lip brush of course you have to be careful, but just like, have fun, just like watch the lipstick growing on your mouth, watch how your lips are changing, watch how you can really bring out the best of your mouth”

Jag såg en video för ett tag sedan där detta citat dök upp. Det fick mig att tänka, kanske inte så mycket citatet i sig men det i kombination med hur makeupartisten Mary Greenwell rörde sig så avslappnat och självsäkert, hur modellen Claudia roat gnuggade in läppstiftet. Jag kände någonting. En sorts lättnad kanske. Ofta upplever jag att det kan finnas ett sånt allvar i skönhetsvärlden, det kan låta som att det är ett nödläge om sminket råkar kladda eller du får en finne som vägrar täckas. Det pratas om produkter som är heliga graaler, som man inte kan leva utan. Självklart förstår jag att man överdriver och inte bokstavligen menar att pudret ska rädda världen.

Egentligen önskar jag att smink verkligen bara var något roligt, ett material att leka och experimentera med, en konstform. Ibland vill jag bara säga till folk att det är inget fel med mörka ringar under ögonen, du måste inte ha supersynliga kindben, porer är naturligt och ofrånkomligt. Det är mänskligt att ha en textur, din kropp är levande. Ett tag brukade jag säga så också, och jag tror fortfarande att det kan vara en nyttig tanke ibland. Men jag inser mer och mer att det inte är så enkelt.

På ett sätt är det lite som att älska en person. Du kan vara kritisk mot vissa sidor, du kan vilja förändra eller ta bort dem, men de är ändå en del av personen. Det finns ingen version av hen med bara de drag du gillar, det går inte att föreställa sig en sådan person. Det finns bara hela paketet och alla delar hänger ihop. På samma sätt kan man säga hur många gånger som helst att smink bara är en konstform och ett nöje, men det är att bara se en del av det. Vi lever i den här världen även om vi önskar och försöker låtsas att vi levde i en annan.

När jag sätter mig ner och sminkar mig utan planer på att varken visa mig för någon eller ens ta en selfie, bara för mitt eget nöje, varför blir det oftast inte en sminkning som får mig att se mindre konventionellt attraktiv ut? Varför säger jag både att det inte är fel eller fult att se mänsklig ut med allt vad det innebär, samtidigt som jag använder concealer under ögonen?

Det är inte en slump att man generellt känner instinktivt större njutning av att se någon som är ”snyggt” sminkad än någon som inte är det. Man kan inte leva i en värld där ingen på tv har porer, där man ser tusentals reklambilder varje dag, där människor blir dömda för sitt utseende, utan att påverkas. Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn men vi som lever nu växte inte upp i en medeltidsby där de enda bilderna många såg var på Jesus i kyrkan.

Jag tror inte att min dragning till skönhet kommer helt inifrån. Inte min smak och estetik heller. Det jag känner när jag sminkar, nördigheten och intresset när jag läser på om ingredienser i produkter, entusiasmen när jag kollar på nya produkter, allt det är fortfarande äkta. Men hur mycket just jag än njuter av smink, så ändrar det inte faktumet att reklamen för sminket jag just använde säger att det är det som ska göra dig vacker, värdig, älskvärd. Att du inte är det annars. Och barn i känsliga åldrar kan se mig och se hur jag upprätthåller den tanken. Jag var också barn en gång.

Det som hände när jag såg den där videon var kanske att jag började inse sambandet mellan smink, mig och samhället. Ha roligt och experimentera, lek med läppstiftet, se hur det gör dig vackrare. Att bli vacker är en del av leken. All press och ångest, hela det dåliga bagaget som är intimt förknippat med skönhet i det här samhället, det fängslar oss. Vissa säger att pistoler bara är ett verktyg men de skapades för att döda och det blir svårt att odla en trädgård med dem. Vissa säger att smink bara är färger men det finns en tanke bakom när det tillverkas. Jag kan älska det och anpassa det efter min egen vilja, men som produktens själva koncept och utformning är en konsekvens av hur den gjordes, är jag en del av den värld jag lever i. Man kan försöka att bara gilla de bra delarna och kritisera de dåliga, men det finns ingen tydlig gräns däremellan. Jag är inte en samling egenskaper varav hälften är mina och resten påhittade av samhället. Det går inte att separera.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s